Mörker

19.12.2023

För mig finns det två olika mörker. Det ena älskar jag och det andra har jag lärt mig att leva med.

Ni som följer mig på sociala medier har nog ofta sett mig tillbringa mycket tid ute i mörkret. Jag drar gärna ut tidigt på morgonen för att få vistas i mörker. Skogen är min favorit. Skogen är trygghet för mig. Precis som mörkret är. Den omhuldar mig och får mig att slappna av. Jag vet inte varför det är så. Men ända sedan jag var liten har jag sökt mig ut i mörkret. När hösten kommer, infinner sig mörkret och jag mår som bäst. Märkligt tycker nog de flesta. Men så är det bara. Det är mitt trygga space.

Sedan finns ett annat mörker. Ett mörker jag har kallat "det svarta hålet". Det här mörkret har funnits inom mig. Som ett slukhål som dök upp när jag minst anade det. Tack och lov är det väldigt sällan numera. I princip aldrig faktiskt. Igår morse när jag stack ut i mörkret för en lätt meditationsjogg, så kom jag att tänka på det. Jag frågade min man om det och han kunde inte heller minnas när det var sist.

När jag var yngre kunde det dyka upp flera gånger per år. Ju äldre jag blivit desto lättare har det blivit att hantera. Och ju mer jag landat i mig själv och ju mer jag lärt känna mitt riktiga jag så har det avtagit. Ni vet där med att skala av präglingar och vanor är inte så dumt. Det kan låta som en klyscha, men att sträva efter "det sanna jaget" har i alla fall för mig varit livsavgörande. 

När jag var 22 år gammal stod jag inför ett vägskäl. För mig var det ett val att antingen försvinna eller att stanna kvar i livet. Jag tror att på grund av att min bror tagit sitt liv två år tidigare, så kände jag mig tvungen att välja livet. Jag minns att jag tänkte: ska jag leva det här livet, då ska det tusan vara ett BRA liv. Där och då började jag sträva. Ojojoj, det har blivit många återfall och mååånga omvägar. Men nu är jag här. Jag är på rätt plats. Jag är den jag vill vara. Jag vet vad jag vill ha och jag vet vad jag inte vill ha. 

Att komma dit jag velat, har inneburit att jag blev tvungen att kliva ur den avskyvärda normboxen. Det innebär: nej, jag är inte den där som faller innanför ramarna. Och ja, jag är den där udda fågeln. Är det värt det? JAJAMÄN. Idag mår jag precis som jag förtjänar. Om vi skalar av oss gamla föreställningar, vanor och präglingar. Vad finns då kvar? Jo ditt riktiga sanna jag. Ditt sanna jag kan aldrig vara fel. Där finns inte dåligt samvete, funderingar på vad andra tycker och tänker. Du bara är. Det är lugnt, behagligt och värdefullt.

Mina strategier när jag befann mig i mörkret? Det berättar jag om nästa gång. 

Allt gott/Lisa